Vecka 22

Fostret har fortfarande slutna ögon, men kan se ljus och mörker genom de tunna ögonlocken. Forskning har visat att synen börjar utvecklas redan i slutet på första trimestern, och att den nu börjar fungera. Vikten har ökat till 450 gram, längden till 27 centimeter.

Fram till ungefär mitten av graviditeten växer foster ganska lika. Det är därför ultraljudsundersökningen som ger ett ungefärligt förlossningsdatum görs före vecka tjugo. Efter det börjar de individuella skillnaderna synas tydligare. Vissa barn ska bli långa och smala, andra kortare. Fostrets vikt påverkas dessutom av vad kvinnan äter under sin graviditet och hur hon lever.

Nu är jag och Viggo på väg hem till Lysekil igen efter en helg i Kristinehamn. 

Obekvämt tåg, så jag kan inte sova!!

Får ta och kolla lite på Beverly Hills så blir det nog bra.

Ungefär såhär ser det ut nu! :)

Till skillnad från mig sover baby jätte gott...

Imorgon går jag in i vecka 22. Åh, "bara" 18 veckor kvar!

Här är i alla fall en bild tagen för några dagar sedan.

i love u

Jag trodde det skulle ta mycket längre tid innan utomstående kunde känna lill*ns sparkar, men icke!

Jag tror att vår bebis var partysugen igår, det var ju trots allt lördag, för vid klockan ett i natt sätter bebis igång med att sparka och greja allt h*n har där inne. Himla mysigt.

Jag kände att sparkarna blev allt tydligare och det var till och med så att Viggo kunde känna sparkarna! Helt otroligt.

Idag har bebis också partajat i magen, ganska mycket. Jag älskar när mitt lilla hjärta puffar runt inne i magen.

<3

Jag är lycklig igen.

I morse när jag låg och sov ringde min telefon, ett nummer jag inte kände igen. Det var en min nya handledare för min nya praktik! Åh, jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Imorgon åker vi till Kristinehamn och hämtar mina saker, eftersom att jag kommer stanna i Lysekil till och med vecka 47. Jag är överlycklig. Jag kommer slippa må dåligt över att vara i Kristinehamn.

När skolan börjar igen går vi i tre veckor, det klarar jag. Sedan har vi jullov i nästan en månad!! Efter jullovet går jag i skolan knappt två månader och sedan har jag en liten bebis.

Det här klarar jag!

Jag är glad att min nya praktikplats tog emot mig, ni har gjort det möjligt för mig att fortsätta studera. TACK!

Nu ska jag fortsätta kolla på one tree hill och vänta på att älskling kommer hem från Göteborg senare ikväll där han vart sedan tisdag.

Jag är rädd när jag är ensam hemma.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, hur jag ska förklara så att folk förstår. Jag har nog aldrig förr i mitt liv mått så här dåligt, jag gråter hela tiden och hatar. Hatar att jag inte kan vara i närheten av min familj, pojkvän och mina vänner, att jag bor i Kristinehamn där folk beter sig konstigt och är svåra att lita på (alla behöver inte ta åt sig), att jag överhuvudtaget kom på att flytta dit och mest av allt hatar jag mig själv. Jag hatar att jag är så svag, en svag jävla tönt.

Helst av allt vill jag hoppa av skolan (inget fel på skolan i sig, den gillar jag jätte mycket och lärarna är superbra!) och flytta tillbaka till de människor som får mig att må bra, på riktigt. Men jag kan inte, jag kan inte vara så svag.

För några månader sedan var min största dröm att flytta härifrån, att träffa nya vänner och bo hemifrån.

Nu saknar jag att bo med min mamma och jag saknar min familj hela tiden så det gör ont, jag saknar mina gamla vänner.

Jag tror det kan bero på att jag är med barn. Ja, jag vill faktiskt inte sitta och ruttna i Kristinehamn när jag kan vara hemma och umgås med mina fina vänner, dem som faktiskt bryr sig - på riktigt!

Jag har tappat orken att hitta på saker. När jag först flyttade till Kristinehamn hittade vi på saker hela tiden, jag malin och våra nya kompisar, men ju mer tiden har gått har jag tappat orken att ens ta mig någon annan stans än till skolan - knapp dit.

Jag önskar folk kunde förstå.

Nä, nu ska jag inte sitta här och klaga. Hoppas att alla har en bra dag.